FRAM TILL FÖR SJU MÅNADER SEDAN var min attityd till höggravida kvinnor och nyblivna föräldrar helt och hållet normal: Jag störde mig på dem.

Jag irriterade mig på att de aldrig verkade vilja lämna plats på trottoaren, att deras vagnar drog in grus på mina favoritfik och att de verkade ha med sig små plastpåsar med Mariekex överallt. Men framför allt irriterade jag mig på hur gärna de verkade vilja få mitt liv att kännas meningslöst.

– Lilla Wilma förändrade mitt liv totalt, kunde någon av alla mina nyblivna pappakompisar säga samtidigt som han mosade en banan med munnen.

– Nu när jag fått lilla Alva inser jag plötsligt hur tomt livet var innan. Gå på Riche? Vad är det för trams? Nä, ett liv utan barn är bortkastat, Jonas. Lilla Vilda är inget mindre än ett mirakel!

– Fel, sa jag så fort han vänt ryggen tilloch citerade sedan Bill Hicks för mina coola, barnlösa vänner: ”Att föda barn är inget större mirakel än att äta mat och att en bajskorv sedan kommer ut ur stjärten.”

Sedan skrattade vi rått tillsammans ett tag innan vi gick ensamma hem till våra tomma lägenheter.

Sekunden jag själv fick reda på att jag skulle bli pappa förändrades naturligtvis allting. Att vänta barn var verkligen ett mirakel. Tanken på att ett liv faktiskt växte i den där magen var svindlande.

Efter en relativt enkel arbetsinsats var jag en av evolutionens vinnare och jag såg fram emot att låta all den där makten korrumpera mig.

– Där är Cramby. Han ska bli pappa, tänkte jag att mina barnlösa vänner skulle viska när de såg mig.

– Fort, låt oss dra innan han dömer oss!

Men naturligtvis blev det inte så.

***

I DET SOM KALLATS ”en måste-bok för den blivande pappan”, Gunilla Bergenstens Pappor föder barn från 2000, kan man läsa att: ”Du bör tycka om att känna på magen, hur abstrakt det än är. Dessutom bör du vilja följa med på flertalet undersökningar och besök på mödravården, och lyssna med tålamod på alla möjliga inälvsproblem som förstoppning, halsbränna med mera.”

Detta oskyldiga ordet ”bör” summerar hur det är för en man att vänta barn. Nu består livet nämligen av en hel massa vänliga, men mycket bestämda, ”bör”.

Du ”bör”, till exempel, vilja ha ett aktivt engagemang i graviditeten. Där kvinnor i vanliga fall attraheras av impulsstyrda alfahannarna som sitter brett med benen och förolämpar serveringspersonal är det nu ett helt annat mansideal som gäller: påläst, intresserad, engagerad.

Jag och min flickvän är på gravidkurs när barnmorskan som håller föredraget plötsligt glömmer bort namnet på ett förlossningshormon.

– Oxytocyn är nog ordet du söker, hörs det från en av pojkvännerna och genast går det ett beundrande sus genom lokalen.

– Han där kan du vara stolt över, säger barnmorskan och jag ser hur flickvännen klappar sin kille stolt på benet.

Mannen brevid mig, däremot, är ett bra exempel hur man inte ska bete sig på gravidkurs. Han har rakad skalle, Ed Hardy-munkis och sitter under hela föreläsningens gång och läser i ett exemplar av SJ:s kundtidning Kupé.

Enda gången jag hör honom reagera på vad som sägs är när barnmorskan pratar ryggmärgsbedövning.

Han vänder sig mot sin tjej och säger:

– Varför bedövar de inte fittan direkt?

Själv befinner jag mig kanske någonstans mellan dessa båda blivande pappor.

Jag tycker att det ska bli spännande och kul att få barn, jag tänker på det en stor del av dagen, men samtidigt ligger mitt fokus på tiden efter förlossningen, inte på själva grossessen, och detta är ytterligare en sak du tydligen inte ”bör” göra.

Jag ska träffa min flickvän på Akademibokhandeln för att köpa några gravidböcker. Jag står på tidningsavdelningen och bläddrar i ett ex av tatueringsbibeln Inked när jag hör två snabba ben svischa fram. Det är min flickvän.

– Vad gör du här? Vi skulle ju träffas borta vid mammaböckerna? säger hon.

– Jag skulle bara..., börjar jag och pekar på tidningen.

– Jag känner inte att du är delaktig i det här! säger min flickvän och rusar därifrån.

Jag hittar henne vid kokböckerna. Jag ställer mig tätt bakom henne, gnuggar handen i cirklar över ryggen, lutar mig nära hennes öra och viskar:

– Varför är du så arg?

Jag passar på att pussa lite på örsnibben. Ja, jag nafsar till och med. Då vänder sig min flickvän om. Hon ser totalt skräckslagen ut.

Antagligen för att det inte är min flickvän, utan en totalt okänd kvinna. När jag berättar vad som hänt kan man ana ett leende hos min flickvän.

– Det är rätt åt dig, säger hon.

Då går kvinnan förbi.

– Vafan! säger min flickvän. Har jag så tunt hår?

Lite senare sitter vi i tv-soffan. Klockan är 19.30 och min flickvän har som vanligt somnat framför Animal Planet. Sedan graviditeten har detta blivit en vana och hon vaknar bara om jag byter kanal.

– Vad gör du? säger hon. Jag kollade på det där!

Enda sättet att hålla henne vaken, har jag märkt, är att ligga i sängen tillsammans och läsa Väntabarn-tidningar.

– Sjukt att det tar ett dygn att föda, säger jag.

– Mmmm.

– Jag vet att det är asjobbigt för mamman och allt sånt, men jag kan inte säga att jag ser fram emot att sitta på en pinnstol i 24 timmar.

Min flickvän lägger ifrån sig tidningen.

– Förlåt?

– Träsmaken, säger jag. Den måste ju vara av bibliska mått. Du får ju i alla fall ligga ner.

***

NÄR MAN VÄNTAR barn är det också ganska viktigt vilken barnmorska man får. Som partner ”bör” du aldrig ifrågasätta detta, hur irrationellt det än kan verka.

Min flickvän gillar inte den barnmorska som vi har fått oss tilldelad, men vi har redan bokat in ett tiotal undersökningar, så hon tycker att det känns pinsamt att byta. Jag är med på kontroll för första gången och i korridoren på vägen till vår barnmorskas kontor sitter det flera hundra hälsningar i form av bebisfoton från glada och tacksamma småbarnsföräldrar.

– Hon verkar ju vara oerhört omtyckt, säger jag till min flickvän för att muntra upp henne. Kolla alla fina bilder hon fått. Här är en på ett barn i tomteluva. Och här är ett annat... på ett barn... i tomteluva.

– Hon kan ju glömma att hon kommer få ett av oss, säger min flickvän och så går vi in i mottagningsrummet.

Vår barnmorska heter Jorun och ser precis ut som en Jorun. Jag vet inte om Jorun är gravid eller om hon bara blivit ett med stilen: hon har en stor, blommönstrad omlottklänning, skvalpande bröst och ett långt, jämnlångt hår av den typ som varje kväll behöver borstas med 100 borsttag sittande framför ett antikt spegelbord. Mitt första intryck av Jorun är att hon är typen som cyklar till jobbet och om någon stiger ut i cykelbanan plingar hon våldsamt, fast med ett jätteleende. Och mycket riktigt: i ett hörn på hennes kontor ligger en Kånkenryggsäck med en cykelhjälm fastsatt i tamparna.

Det som retar flickvännen är dock varken håret, klänningen eller cykelhjälmen – det är att Jorun är så himla empatisk hela tiden.

Jorun tittar en hela tiden rakt in i ögonen och vad man än säger så är det okej.

Min flickvän vill inte ta järntabletterna hon blivit ordinerad. Jorun säger att hon förstår, de smakar skitäckligt. Min flickvän säger att hon hoppas att moderkakan växer fel så att hon ska få kejsarsnitt.

Jorun säger att det är många kvinnor som är rädda för förlossningen.

Ju mer medgörlig Jorun är, desto mer irriterad blir min flickvän.

Vi tar ett blodprov, lyssnar på bebisens hjärtslag, jag börjar gråta och sedan är det dags att gå hem.

– Det var väl egentligen inget fel på Jorun? säger jag på vägen hem. Jag tycker att hon verkar snäll.

– Hon är så präktig att jag spyr.

– Det var i och för sig rätt underligt hur hon tyckte att allt du sa var normalt, säger jag. Det känns som om du kunde ha sagt vad som helst och Jorun bara: ”Det är helt normalt, så känner många blivande mammor.”

– Exakt! Hon är proffsempatisk.

– Det känns som om du skulle typ kunna säga att du gått omkring en hel dag med clownnäsa och Jorun bara: ”Det är helt normalt, det gör många blivande mammor.”

Min flickvän skrattar, så jag försöker en till.

– Och om du skulle säga att du har drabbats av en oförklarlig lust att slå in skallen på din kille med ett basebollträ medan han sover, skulle Jorun bara säga: ”Det är helt normalt. Så känner många kvinnor under graviditeten.”

Jag tittar på min flickvän, men den här gången skrattar hon inte.

– Just det tror jag i och för sig att många kvinnor gör, säger hon till slut.