NÄR DU LÄSER DET HÄR ÄR DET ANTAGLIGEN SOMMAR och du sitter förhoppningsvis med bar överkropp i en fällstol och repar gräs med tårna. Kanske var du precis nere och badade och planerar nu att ta det lugnt, bara sitta blundande i solen och lufttorka ett tag. Faktum är att det enda du har att göra resten av veckan är att:

* Skala färskpotatis med händerna i en plastbalja.

* Läsa kvällstidningarna i hängmattan.

* Småskratta åt en äldre släktings vindsurfingförsök.

* Lyssna på sjörapporten.

* Elda lite.

* Gå och köpa glass i närheten av sommarstugan och finna att de har ett litet lokalt glassmärke som fortfarande saluför en grön isglass vars förpackning pryds av seriefiguren Goliat.

Du fäller bak solstolen och känner plötsligt att du ler stort. Det sker inte så ofta, men just nu är du lycklig.

Samtidigt: hur bra du än har det, så kommer det nog aldrig bli lika fantastiskt som den där sommaren.

Alla har vi väl en sommar som alla andra efterföljande somrar tvingas mäta sig efter? Den sorts sommar som otaliga låtar, filmer, böcker (och krönikor) försöker återskapa genom att med en rekordsentimental ton redogöra för var man badade, vilken musik som spelades och vilken Hollywoodskådespelerska som den nya lärarinnan i byn liknade. (Och är skildringen svensk eller italiensk innehåller den alltid, av någon anledning, en obehaglig scen där huvudpersonen tänker på den där lärarinnan och onanerar.)

Grejen är ju att den sommaren finns på riktigt.

Och när du upplevde den var du antagligen mellan femton och sjutton år gammal, det var antagligen rekordvarmt ute och du spenderade, antagligen, dagarna med att bara hänga runt med dina vänner. Och du var antagligen olyckligt kär.

För grejen med den där sommaren, orsaken till att den fortfarande upplevs så fantastiskt bitterljuv, är väl att man aldrig riktigt uppskattade den medan den skedde?

                                                   ***

MIN PERFEKTA SOMMAR började med att lärarna på min skola satte upp en ”show” i skolmatsalen för att fira att min årskull skulle gå ur nian. Jag minns att jag tyckte att det fanns något genuint obehagligt med att se studierektorer och slöjdlärare stå på scen och sjunga kupletter om aktuella händelser och lokala profiler. Inte nödvändigtvis för att de var dåliga (det var dom dock), utan för vad deras plötsligt spexiga beteende verkade säga oss: ”Vi är inte så tråkiga som ni kanske tror. Och det kan vi äntligen visa er eftersom ni, från och med idag, ÄR EN AV OSS!”

Det var som i filmen Freaks, när den vackra cirkusprinsessan som precis gift sig med dvärgen för hans pengars skull, äter middag med cirkusfreaksen och de börjar skandera: “Gabba gabba, we accept you, we accept you, you’re one of us.”

Jag rös till.

När hela lärarkåren sedan samlades på scen för avslutningsnumret gick det snabbt från obehagligt till direkt deprimerande.

De valde nämligen att sjunga Jan Malmsjös Din bästa tid är nu, men böt ut texten till att vara ”Er bästa tid är nu” och plötsligt blev betydelsen helt annorlunda: istället för ett banalt carpe diem-budskap sa låten oss att vi, de facto, aldrig kommer bli lyckligare än just nu. Att vi snart, som dem, skulle bli tråkiga vuxna med mjäll och grå kostymer, ansvar och döende drömmar som bara har riktigt kul vid i förväg utsatta tider.

Men hur kunde det här vara min bästa tid?

Jag hade ju ingen tjej, inget sommarjobb, jag hade inte kommit in på någon gymnasielinje och visste inte ens vad jag ville göra med mitt liv. Skulle det inte bli bättre än så här? Till och med badsituationen under min perfekta sommar sög clownpenis.

Samhället där jag växte upp ligger nämligen mitt på Västgötaslätten och närmsta badplats fanns ungefär sex kilometer bort och bestod av ett brunt vattenhål omgärdat av barnfamiljer. Mitt starkaste minne därifrån är hur jag desperat försöker simma ifrån en flytande, helt vit, bajskorv.

Istället tvingades vi bada i vattenspridare, i uppblåsbara barnpooler eller i den steniga, iskalla, forsen som ringlade utan för en väns hus.

Men allra mest hängde vi utanför simhallen.

Simhallen låg vid skolan och var byggd i samma fyrkantiga 70-talsstil: rött tegel, grå cementplattor, ärgade kopparpaneler.

Där utanför stod vi lutande mot våra tio-växlade, pastellfärgade cyklar med bockstyren och lyssnade på Eddie Meduza från en bandspelare som någon hade fäst på pakethållaren. Då och då lutade vi oss fram, kupade händerna runt ansiktet och tittade in genom de buteljfärgade glasrutorna för att se om vi kände någon.

Just den här dagen såg jag hur en kille staplade flytmadrasser på varandra som han sedan kravlade sig upp och försökte balansera på. En ensam äldre dam med simmössa vilade mot de blå flytklossarna som markerade motionsbanan. Ett par pojkar kom springande från omklädningsrummet, skrek ”alialiapan” och gjorde kanonkulan brevid en unge med ett flytblock framför sig.

Jag kände doften av honungsmelon och Hubba Bubba innan jag kände händerna över mina ögon och hörde rösten som sa:

– Gissa vem?

Det var Helena.

Helena hade blont, tuperat hår och ett par gula träskor vars klackar var alldeles nerslitna av att ha hänkat efter mopeder. Helenas överläpp var större än den undre och hon brukade ha så mycket läppglans på sig att det såg ut som om munnen när som helst skulle kunna lossna, glida ner längst ansiktet och landa i bröstfickan på hennes jeansjacka.

Jag minns att hon alltid hade fantastiska gymnastikkläder. När vi andra gympade i fotbollsshorts och urtvättade reklam t-shirts för det lokala trävarufirman var Helena alltid oklanderligt klädd i vita, tajta Fruit of The loom t-shirts utan någon BH under och mörkblå, glansiga Adidas-långbrallor som hon stoppade ner i tennisstrumporna och drog upp över höften (detta var på den tiden då kameltå fortfarande var en komplimang).

– Kan du skjutsa mig hem?, sa hon och, utan att vänta på ett svar, hoppade upp på pakethållaren på min cykel.

Med ett par vingliga, första tramptag cyklade vi därifrån.

Det luktade målarfärg och gödsel från Frälsegården. På garageuppfarten utanför HSB-området stod min granne Fefe med bar överkropp och ett par rosa Adidasshorts och tvättade sin vita Trans Am. Jag förde högerhanden fram och tillbaka i en runkrörelse och Fefe hälsade tillbaka med ett långfinger och ett stort leende. Asfalten övergick till grusväg ungefär samtidigt som de knallgula rapsfälten öppnade upp sig på var sida om oss. Jag tog ett djup andetag, kände den söta rapsen i lungorna.

Sommarvinden kändes som en varm fön mot ansiktet.

Jag reste mig upp och trampade hårdare, försökte cykla så fort det bara gick. Helena släppte taget om pakethållaren och höll mig om midjan istället. Hon skrattade och, för att balansera, lutade sig bakåt samtidigt som jag i ögonvrån såg hur hennes båda brunbrända ben var utsträckta på var sin sida om mig.

”Min bästa fucking tid är nu”, tänkte jag och la handen på ett av de där fantastiska benen.

Och grejen var: hon drog inte undan det.

                                                   ***

NÄR JAG SKRIVER DET HÄR har jag precis ätit årets första lunch på uteservering. Jag hade med mig min dotter och min hund och som alltid när de båda samarbetar blev det ett jäkla strul. För att ha händerna fria, så jag kan förhindra att min dotter plötsligt springer ut i vägen, tvingades jag binda fast hunden vid bordet – som han naturligtvis omedelbart drog omkull.

Jag var irriterad, svettig och stressad och för att lugna ner mig beställde jag in en starköl till maten. Jag skulle precis ta första klunken när ett gäng 15-åringar gick förbi.

Jag blev chockad när jag såg dem. Är det den åldern jag precis spenderat ett par dagar att romantisera i en rekordsentimental krönika om den perfekta sommaren? 15-åringar är ju så skräniga, banala och… fula.

– Nu har du det allt bra gott va?, hörde jag någon säga.

Jag vände mig om och där stod en tant i 80-årsåldern och log stort. Jag blev omedelbart ännu mer irriterad: Vad fan menar hon med det? Är hon ironisk eller? Ser hon inte att jag har det superstruligt just nu?

Jag drack halva ölen i en enda klunk och såg hur tanten kollade på min dotter, kanske tänkte hon på sitt eget liv och hur det var när barnen var små och hur sällan de hälsar på nu för tiden.

Jag såg på min hund, på min dotter, på min öl och på fläsksidan som precis kommit in och insåg: min perfekta sommar är den här.